Vården klarar sig inte utan hyrläkare

SKL:s mål att få bort hyrläkarna nästa år är både orealistiskt och feltänkt. Vården klarar sig inte utan hyrläkare. För patienten är det bättre att få träffa en hyrläkare än ingen alls. Inhyrning är en effektiv strategi för att öka vårdens kapacitet, effektivitet och kvalitet. Så debatterar Eva Domanders och Patrik Eidfelt.

Riksdagspolitiker, ministrar och andra ansvariga uttalar sig ofta kritiskt mot hyrläkare, men ofta mot bättre vetande. Som ett resultat har Sveriges kommuner och landsting (SKL) infört ett mål om ”oberoende av hyrläkare” från 1 januari 2019. Oberoendet är definierat som att högst 2 procent av de totala lönekostnaderna får gå till inhyrd personal. Men vad menas egentligen med ”oberoende”? Och har målet någon verklighetsförankring?

Det finns inga klara samband mellan brister i patientsäkerhet, kontinuitet och inhyrning. Det samband som dock är tydligt är hur vakanser påverkar patientsäkerheten (IVO, 2017). För patientens säkerhet är det mycket viktigare att få träffa en inhyrd läkare än ingen läkare alls. Det är också viktigt att vårdens medarbetare inte är sönderstressade och utmattade.

För att balansera dessa behov behöver vården ha en del rörlig arbetskraft – ofta är det inhyrda konsulter, läkare och sjuksköterskor som täcker upp vid vakanser, varierande vårdbehov och tillfällig frånvaro. Konsulter ger när de är rätt upphandlade en värdefull avlastning som är kostnadseffektiv och ser till att patienter får sina vårdbehov tillgodosedda. Inhyrda läkare träffar i snitt 2–3 gånger fler patienter än läkare som är anställda av landstinget.

SKL har nu satt ett mål om att max 2 procent av kostnaderna för arbetskraft får gå till konsulter i vården. Om det målet ska hålla samtidigt som arbetsmiljön för den fasta personalen är fullgod krävs det att kommuner och regioner internt tillhandahåller stora mängder egna vikarier eftersom det inte finns några arbetslösa att rekrytera. Historiskt har vikariepooler haft högre kostnader, lägre attraktivitet bland sökande och lägre leveranssäkerhet än kompetensföretag. Det är anledningen till att privata lösningar vuxit fram och tagit över många regioners vikariepooler. Att leverera rätt konsult, vid rätt tillfälle med nöjda medarbetare till rimlig kostnad är ett krävande arbete som förfinats av företag som är specialister på kompetensförsörjning.

Inom andra delar av arbetsmarknaden där kompetensbrist råder är det vanligt med en konsultandel på 10–30 procent. Vården har ett särskilt innehåll som gör att nivåerna på konsulter bör hållas nere. Men en konsultanvändning på 5-10 procent på nationell nivå – där inköpen sker genom ordnad upphandling med auktoriserade företag – är en mer rimlig målsättning för regionerna att eftersträva långsiktigt.

För att vården ska bli ”oberoende” av konsulter krävs det att kommuner och regioner har för många anställda hela tiden – endast då kan såväl korta som långa vakanser täckas och specialister finnas till hands då de eventuellt behövs. Detta skulle dock innebära ett resursslöseri som ingen vill ta ansvar för, än mindre betala för. Om dessa personer ens finns att tillgå (utbildade, legitimerade, erfarna, specialiserade) så finns det för stora brister hos arbetsgivarna för att de ska vilja vara direktanställda vikarier.

Det behövs ett bättre mål för kompetensförsörjning i svensk vård och det kräver samverkan också med kompetensföretag, som är specialister på kompetensförsörjning. Inhyrning är en effektiv strategi om man vill öka vårdens kapacitet, effektivitet och kvalitet. Om målet är att säkra kontinuitet måste vården styras mot dessa mål och inhyrningen vara mer långsiktig.

Ta hjälp av experter och bygg långsiktiga samarbeten som säkrar vårdens kompetensförsörjning i stället för att blint styra mot ett mål som redan i dag framstår som feltänkt och orealistiskt.

Eva Domanders, styrelseordförande Kompetensföretagen
Patrik Eidfelt, förbundsdirektör Kompetensföretagen

Läs texten på Dagens Samhälle här