Överklaganden i förhållande till bemannings­direktivet

Bemanningsföretagen, som Kompetensföretagen tidigare hette, gjorde flera överklaganden i förhållande till Bemanningsdirektivet.

Frågan om inhyrning av medarbetare från bemanningsföretag uppmärksammades genom de formella klagomål som dåvarande Bemanningsföretagen framförde till EU-kommissionen. De två första gjordes i mars och november 2012. Klagomålen gällde icke-införande och bristfälligt gjord inventering av förekommande illegala begränsningar enligt bemanningsdirektivets artikel 4.2 samt frånvaro av artikel 4.1 i det svenska lagförslaget. Det gjordes gällande att Bemanningsdirektivet inte hade införts i svensk rätt inom angiven tid och att den proposition om Uthyrningslagen som sedan lagts fram var bristfällig. Bristerna bestod enligt Bemanningsföretagen i att artiklarna 4.1 och 10 (som tar upp att lämpliga sanktioner ska införas av medlemsstaterna) i direktivet inte hade införlivats i regeringens förslag. Enligt artikel 4.1 får begränsningar eller förbud mot anlitande av medarbetare som hyrs ut av bemanningsföretag endast motiveras av allmänintresset.

I juni 2013 lämnade Bemanningsföretagen in ytterligare ett klagomål till kommissionen. Klagomålet gällde den så kallade karensregeln. Regeln fanns tidigare i svensk lagstiftning och innebar att en medarbetare som sagt upp sig från sin anställning och tog ny anställning i ett bemanningsföretag, inte fick hyras ut till sin förre arbetsgivare förrän minst sex månader efter att anställningen upphörde. Bestämmelsen fanns i lagen  om privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft, men upphävdes i samband med att Uthyrningslagen tillkom.

I klagomålet gjorde Bemanningsföretagen gällande att kommuner, regioner och landsting upprätthåller karensregeln vid offentliga upphandlingar, i upphandlingskontrakt och förfrågningsunderlag, trots att bestämmelsen tagits bort i lagen. Det påstods att svenska myndigheters bibehållande av regeln bland annat innebär att de skyldigheter som följer av artikel 4.1 i bemanningsdirektivet överträddes.

Bemanningsföretagen uppmanade Kommissionen att vidta omedelbara och effektiva åtgärder mot Sverige med anledning av underlåtelsen att uppfylla sina skyldigheter bland annat enligt bemanningsdirektivet.

Ytterligare ett klagomål lämnades strax därefter. Det gällde regeln om förhandlingsskyldighet i 38 § medbestämmandelagen (MBL).

Bemanningsföretagen menade att bestämmelsen innebär en särbehandling av bemanningsföretag vad gäller förhandlingsskyldigheten för de arbetsgivare som avser att hyra in personal från ett bemanningsföretag, och som åläggs att förhandla med sin fackliga motpart, oavsett om arbetet är av tillfällig eller kortvarig natur eller om det kräver särskild sakkunskap. Förhandlingsskyldigheten gäller normalt inte om arbetet som ska utföras är kortvarigt och av tillfällig natur eller om det kräver särskild sakkunskap, men det undantaget är inte tillämpligt vid inhyrning av arbetskraft från bemanningsföretag enligt 38 § andra stycket MBL, det så kallade ”undantaget från undantaget”, skriver Bemanningsföretagen i klagomålet.

Den skyldighet för arbetsgivare att alltid förhandla inför inhyrning av personal från bemanningsföretag anser Bemanningsföretagen utgöra en särbehandling och ett hinder som bland annat står i strid med artikel 4.1 i bemanningsdirektivet, som inte kan motiveras. Under alla omständigheter menar man att regeln inte är proportionerlig.

Även i detta avseende uppmanade Bemanningsföretagen Kommissionen att vidta omedelbara och effektiva åtgärder mot Sverige i syfte att förmå Sverige att ändra 38 § andra stycket MBL så att ”undantaget från undantaget” upphävs.

Kommissionen har hittills inte återkommit.