Bemannings­direktivet och Uthyrningslagen

Redan på 1980-talet började man inom EU ta fram det som skulle komma att bli Bemanningsdirektivet. Bemanningsbranschen i Europa var – och är – långt ifrån enhetlig, och i många länder betydligt mindre reglerad än i Sverige. Samtidigt rör sig många bemanningsföretag över gränserna. EU-kommissionen ville därför skapa gemensamma regler.

Frågan behandlades i olika instanser, bland annat genom förhandlingar mellan de europeiska arbetsmarknadsparterna. Någon enighet gick inte att nå. 2001 tog EU-kommissionen över initiativet och ett år senare, i mars 2002, lämnade man ifrån sig ett förslag.

Formellt heter Bemanningsdirektivet Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/104/EG av den 19 november 2008 om arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag. Som går att utläsa av namnet trädde det i kraft 19 november 2008; dock inte i Sverige. Här tillsatte regeringen först hösten 2009 en utredning under ledning av Birgitta Nyström, professor i arbetsrätt vid Lunds universitet. Utredningen, som blev klar januari 2011, föreslog bland annat att en ny lag om uthyrning av arbetstagare skulle stiftas.

Sedan lades en lagrådsremiss av regeringen 6 juli 2012. I juni samma år hade Europeiska kommissionen givit Sverige en anmärkning för att lagförslag saknades, och hotade driva saken i EU-domstolen. Slutligen infördes Uthyrningslagen, utifrån EU:s Bemanningsdirektiv, som trädde i kraft 1 januari 2013.

Bemanningsdirektivet gäller endast för anställda hos bemanningsföretag som hyrs ut till kundföretag. Direktivets definition av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag, är att det finns ett syfte att de ska arbeta under kundföretags direkta kontroll och arbetsledning. Detta inkluderar många av dem som kallas konsulter. Bemanningsdirektivet har två syften; att skydda bemanningskonsulterna och erkänna bemanningsföretag som arbetsgivare.

Direktivets likabehandlingsprincip innebär att vissa grundläggande arbets- och anställningsvillkor, som lön, semester och arbetstid, ska vara desamma som vid anställning direkt i kundföretaget. Villkoren i Kompetensföretagens kollektivavtal tillgodoser krav som ställs enligt likabehandlingsprincipen.

Direktivets  begränsningsförbud innebär att begränsningar och förbud mot inhyrning endast får motiveras av allmänintresset.

Bemanningsdirektivets ena syfte är alltså att förhindra omotiverade begränsningar av bemanningsföretagens möjlighet att hyra ut sin arbetskraft. Av artikel 4.1 i bemanningsdirektivet framgår att begränsningar av anlitande av arbetskraft som hyrs ut från bemanningsföretag endast får motiveras av allmänintresset. Med allmänintresset menas särskilt arbetstagarnas skydd, krav på hälsa och säkerhet i arbetet eller behovet av att garantera att arbetsmarknaden fungerar väl och att missbruk förhindras. Läs vidare om överklaganden för bemanningsdirektivet.